Att leva i en begränsad värld 
Tänk dig, att leva i en värld full av ångest, full av rädsla. Att inte klara av att vara ensam hemma, eller ha svårt för att bara sova ensam. Den ständiga oron av att alltid förlora de personer som står dig nära, din trygghet och din styrka. 

Det är ca 4% av alla barn och ungdomar som lider av separationsångest. En mycket stark separationsångest kan vara början till separationsångestsyndrom. Ångesten gör att du ofta, näst in till alltid upplever ett intensivt obehag över att lämna hemmet själv, eller vara ensam hemma. Man kan drabbas av extrem hemlängtan och du lider mycket av att vara hemifrån. När personerna som står dig nära är bortresta eller iväg för någon dag har du ett starkt behov av att veta vart de befinner sig, vad de gör och när dom kommer hem. Du har alltså ett behov av att ha kontakt med dom, lite som ett kontrollbehov.

Något som också drabbar dig är att du har en svårbemästrad oro över att du själv, eller anhöriga ska drabbas av sjukdomar eller olyckor. Det är också vanligt att du som barn har svårt med att gå och lägga dig, för att du ska kunna sova kräver det att någon sitter hos dig tills du somnat.
Problemen är vanligast i familjer med stark sammanhållning och utvecklas ofta efter det att barnet har upplevt någon starkt negativ livshändelse.

Som ni kanske förstår så har jag fått ”diagnosen” separationsångestsyndrom. Den kommer ifrån redan när jag var 5/6 år ungefär och har bara fortsatt att utvecklas därefter.
Att ha denna ångesten över dig hela tiden är tungt, och det blir jobbigt att gå och tänka på allt hela tiden, men du lär dig leva med det. Du lär dig kontrollera det, det vardagliga tänkandet i alla fall så du slipper tyngas ner av det hela tiden, varje dag. Men det är klart att det är jobbigare vissa situationer, eller i vissa sammanhang. Som när det kommer in nya viktiga personer i ditt liv, tillexempel en flick/pojkvän. Det är inte att komma nära personen som är svårt, det är den nya ängslan om att du kommer bli ensam och lämnad från den person som du nu är fäst vid. Den oron kommer du inte bort ifrån, men som sagt så får man lära sig att trycka bort det tankarna. 

Ångesten tar dig till en annan värld, det är som att du lever lite fångad i dig själv, fängslad i tankarna och det är inte så att du kan bli botad från det, tankarna kretsar alltid runt dig och du är väldigt känslig för saker som du som inte har ångesten inte ens skulle reagera på. Ett exempel är när min farmor och farfar berättade att de skulle sälja huset, som det bott i sen jag var 1 år, och som ligger mitt emot vårt hus. Det skiljer knappast 10 meter, och när du får reda på det så känner du att du skulle kunna brista ut i gråt. Det är en stund då du känner ångesten gripa in. Du känner att du förlorar tryggheten och de personer som står dig så nära kommer nu inte finnas där det alltid har funnits förut. Du är så himla sårbar, ständigt mer eller mindre. 

Oro föder rädsla som blir till ångest, det är något vi måste lära oss leva tillsammans med. Vi är ett med vår ångest, precis som vi är ett med vårt övriga jag.