Jag känner mig så himla otrygg i mig själv, när ångesten tar över och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det bildas utslag över hela kroppen av bara rädlsa, du skakar så du knappt kan stå, och samtidigt gråter du så du inte kan prata. Detta händer bara i det lite värre stunderna men hur hanterar man något sådant, som du knappast kan styra själv över? Jag har alltid för det mesta kunnat hantera det, men det kommer i perioder. De flesta dagarna kan du knuffa bort det ständiga tankarna av oro och ensamhet men vissa dagar kommer det i överflöd, då har jag knappt en chans att stoppa det. Finns det en anledning? Ibland, ja men nu har jag haft en period då det bara finns något som trycker på hela tiden, men ingenting har hänt. Jag har det bra i min vardag, mitt förhållande är jättebra och jag förstår inte vad problemet är. I separations ångesten "ingår" det ju alla oroande, överväldigande tankar näst in till dygnet runt, men du kan oftast hantera det, och knuffa bort dom somsagt, men jag har tappat greppet fullständigt nu för ett tag. Önskar bara jag hade min pojkvän här, att jag kunde få ligga i hans famn och hålla om mig när tårarna bara rinner, pussa mig pannan. Samtidigt som min bästavän sitter nära intill och smeker mig på kinden, och torkar bort tår efter tår. Visa att det är okej att vara svag, det är okej att vara ledsen, otrygg och osäker. För det är det. Okej.

Man ska inte skämmas, med det är svårt att inte skämmas när man känner sig så instabil och sårbar. Den löjligaste sak kan få dig att bryta ut i gråt, jag menar vad är inte löjligt med det liksom.. 

 

Men tänkte avsluta detta inlägget lite positivt, jag mår bra, mitt liv är bra. Det är det verkligen. Jag kan inte säga något annat, jag har allt jag behöver plus lite till. Men alla har något att leva med och jag har min ångest. Det ända jag kan göra är att försöka fokusera på allt bra, välja bort det som inte får mig på bättre tankar och leva med det. Jag övar på det, och lär mig mer för varje dag som går.